-=[Träningsnarkoman]=-
jag borde igentligen sova men har på sistonde vänt lite på dygnet.
Men det blir nog bra tillslut.
Träning har blivit en stor del av mitt liv igen och jag har mina mål satta men jag kan på nått vis tänka tillbaka till när träningen satte käppar i hjulet och i hjärnan.
För 8 år sen när jag bodde i Sundsvall så började jag träna fullt ut efter nått år av uppehåll.
Från början så var det träning 4ggr i veckan och allt kändes riktigt bra.
Musklerna började synas och jag ökade i vikt.
Både kroppsligt och i träning.
Men så en dag när jag skulle träna rygg samt köra marklyft så small det bara till i ryggen.
För mig lät det som ett knallskott och jag föll ihop på golvet. Kunde inte alls resa mig.
Kände enbart småstick i benen så va riktigt skrajj att nån kota gått av eller nått.
Som tur var så var jag inte ensam där så fick hjälp att kliva upp och dom fick hjälpa mig till omklädningsrummet.
Och i min envishet så klädde jag på mig och gick hem som ett upp o ner vänt L istället för att åka och kolla upp det på en gång.
Men efter ett par dagar liggandes i sängen så fick jag hjälp o ta mig till sjukhuset där dt gjordes röngten och inga fel på kotorna hittades men det konstaterades att muskelfästet i ländryggen hade förstörts.
Just i dt ögonblicket när dom sa det så va min tanke att aldrig mer träna.
Och jag har ju hållit det löftet tills nu.
Under dessa år som gått så har jag haft ont i ryggen, ont i axlarna och allmänt ont lite varstans men har gillat läget och bitit ihop.
Och så kom dagen för 3 månader sen ungefär då jag inte orkade mer utav denna smärta utan skaffade gymkort och började med styrketräning igen.
Och det var det bästa beslut jag någonsin tagit.
Jag har aldrig mått så bra som jag gör nu och smärtan i kroppen, mja det e nu träningsverk och det e så det ska vara.
Ökat ungefär 10kg i kroppsvikt, ökat i vikt och jag har även vågat mig på marklyft igen.
Även om jag var rädd för att ens prova.
Och nu är jag en bit på väg till en kropp jag velat haft i många år och livet leker verkligen.
Sen tack vare träningen men också tack vare goda vänner så har jag fått en helt ny syn på livet.
Min självkänsla har ökat markant.
Jag har förstått vem jag igentligen är och vart jag vill komma med livet.
Jag har som sagt börja leva livet.
Och det känns så jävla bra.
Nu vart det mycke prat så nu tar jag o lägger ner detta.
Skriver mer sen.
Ciao.
Tack för att du bidrar med din åsikt till detta inlägg
